Familj

Ludvig 8 år mår så dåligt att han äter antidepressiva – ”Det är inte klokt”

Annons
av nuntium
19 september, 2019
Annons

Att många människor har alldeles för mycket i sin vardag är ingen nyhet. Det är många som går in i väggen, är alldeles för stressade och mår psykiskt dåligt. Men när en liten kille på 8 år gör det… då har det väl ändå gått för långt? Skolans krav blev alldeles för höga för lilla Ludvig. Föräldrarna Lisa och Kim blev inte lyssnade på när de bad om hjälp, vilket ledde till att deras lilla son totalkraschade…

Föräldrarna Lisa och Kim beskriver sin son som världens gulligaste lilla kille. Han ses som väldigt kramig, oerhört omtänksam och lilla Ludvig har alltid varit en jätteglad kille. Han log konstant när han var liten och var enkel att ha med. Men i våras gav den lilla kroppen upp och Ludvig gick in i väggen. Han orkade helt enkelt inte gå till skolan längre.

Annons

– Han kraschade, han blev utbränd. Man gick upp på morgonen, gav honom frukost och när det började närma sig att gå till skolan la han sig under vardagsrumsbordet eller bakom pianot för att det inte gick, säger pappan Kim till Aftonbladet.

Ludvig gick från att vara en högfungerande, gald och positiv liten kille till att diagnostiseras med ångest och vara inskriven hos Prima, psykiatrin för barn och ungdomar. Han har även diagnosen asperger, adhd, tics och är under utredning för epilepsi. Föräldrarna beskriver hur deras son förvandlades till ett grått skal när skolans krav blev alldeles för höga. De fick hämta honom från skolan de dagar det var tufft, redan när han var sex år gammal.

Bildkälla: Privat

– Han började rymma från skolan. Tredje gången han rymde blev det ett stort polispådrag, han var borta två timmar mitt i vintern.

Föräldrarna bad om stöd och hjälp för sin sons skull, de ville bland annat att han skulle få gå i en mindre klass. Skolan lyssnade inte och såg inte Ludvigs behov, vilket ledde till att han gick in i väggen, menar Lisa och Kim.

– Han hade jätteångest. Han klarade inte av att vara med på gympan och slutade att gå ut på rasterna. Han slöt sig, ville inte vara med på lektioner, slutade räcka upp handen och bara låg över bordet, säger Lisa till Aftonbladet.

Kim fyller i:

– Han blev utåtagerande och gav sig på andra. Det var mycket som var ögonbrynshöjande. Ändå såg inte skolan varningssignalerna, trots att vi också uppmärksammat dem på Ludvigs situation sedan han var sex år.

Det enda Ludvig orkade göra när han var hemma var att spela. Under sommarlovet blev energinivån bättre men så fort skolan startade blev det sämre igen.

Trivdes inte och mådde inte bra

Familjen bor söder om Stockholm, i Haninge kommun där de hade möten med både rektor och verksamhetschef för grundskolan. Men ingenting hjälpte.

– De kopplade inte in elevhälsan heller, trots att Ludvig själv uppgett i en enkät att han inte trivs i skolan och att han inte mådde bra. I februari märkte vi att han var på väg att totalkrascha, han orkade ingenting. Jag fick panik. Jag ringde den biträdande grundskolechefen och grät. Jag sa att de måste hjälpa honom. Att de måste placera om honom. Men inget hände, säger Lisa till Aftonbladet.

Ludvigs mamma och pappa kände att de inte klarade mer när de hittade deras son ligga på badrumsgolvet i fosterställning och kved av ångest.

– Det stod mellan att följa skolplikten eller att rädda sitt barn. Vi valde att rädda vårt barn.

”Såg hur vår son dog framför oss”

Efter mycket om och men fick Ludvig erbjudande om en egen resurs och eget rum av rektorn för att komma tillbaka till skolan. Han klarade knappt en timme i skolan och föräldrarna valde att ta Ludvig ur skolan när skolan försökte skynda på hans väg tillbaka till det vanliga klassrummet.

– Vi insåg att det inte kommer att funka, för det fanns inte en vilja nånstans. Vi såg hur vår son dog framför oss, det var fruktansvärt. Vi gjorde oss redo att flytta från kommunen men fick tack och lov plats på en friskola här i Vendelsö som har varit guld, säger Lisa.

På friskolan får Ludvig träffa en specialpedagog som får honom att trivas och låter honom ta saker i sin egen takt.

– För vår del är det ett positivt steg, det går åt rätt håll. Men sen så vet vi att det tar ett tag att komma tillbaka. Vi har fått det nästan likställt med att gå in i väggen som vuxen, det kan ta jättelång tid innan man är tillbaka på banan fullt ut, säger Kim till Aftonbladet.

”Man står helt ensam”

För att familjens vardag ska gå ihop krävs det planering och det måste alltid vara någon hemma för att ta hand om Ludvig. Lisa och Kim säger att bristen på förståelse om psykisk ohälsa hos barn är stor.

– Det är inte så att folk står på kö när man har ett barn som går in i väggen, man står helt ensam och får prova sig fram.

Dagens lösning är inte långsiktig och föräldrarna oroar sig för hur Ludvigs framtid ser ut och hur det ska bli i vuxen ålder.

– Det är klart man är orolig då allt är så himla jobbigt, allt är en kamp, att man ska behöva slåss för all hjälp, det finns ingen förståelse, säger Lisa och Kim.

– Åtta år och äter antidepressiva. Det är inte klokt.

Annons
Dela på Facebook