Mamman vägrar att ta hem sin vanställda son från BB – 46 år senare kan man inte tro sina ögon

Annons

Robert Hoge inspirerar idag tusentals personer världen över med hans föreläsningar om hans liv. Han har dessutom gett ut sin egna bok ”Ugly”, där han delar med sig av sina erfarenheter.

När Robert föddes för 46 år sedan, föddes han med en stor tumör i ansiktet och hans ben var så kraftigt deformerade att läkarna endast hade ett val – att amputera.

Det var väldigt tufft för lille Robert och hans start i livet blev inte lätt. För Roberts mamma var det så tufft att se sin pojke så vanställd att hon blev så chockad och sa att hon inte ville se på honom.

Mamma Mary kämpade för att försöka acceptera Roberts missbildning och fembarnsmamman var hela tiden ärlig om det. Till sin dotter sa Mary att hon inte ville ta med Robert hem och hon kallade honom för ful. Vilket var titeln på Roberts självbiografi som han gav ut senare i livet.

Roberts mor är dock inte skurken i den här historien. Vänta tills ni får se Robert idag. Han inspirerar andra människor världen över.

Det har gått 46 år sedan Mary födde Robert, han var väldigt speciell jämfört med sina syskon.

Mellan Roberts ögon hade han en stor tumör när han föddes och deformerade ben. Under första veckan ville hans föräldrar inte se på honom och mamman ville inte ta hem honom från sjukhuset.

”Han är så ful”, sa Mary till sin syster.

Hon insåg sedan att hon hade fel och började acceptera hans utseende, Robert fick komma hem för han var ju trots allt en del av familjen. Mary trodde att hon skulle ha svårt att ta hand om ett barn som hade speciella behov och Robert har varit tydlig i livet med att han accepterar och förstår sin mammas oro.

Robert genomgick en komplicerad operation och familjen fanns på plats för att stötta honom.

I september 2016 berättade Robert för NPR att han kände av sin mammas oro redan som liten pojke och att han själv var orolig.

”Anledningen till att jag kände till allt detta var att en av läkarna på sjukhuset uppmanade min mamma att föra dagbok efter min födseln. Och hon skrev i denna vackra blåa dagbok med sin vackra handstil och boken låg alltid framme. Den kunde ligga på soffan bredvid henne, eller stå på nattduksbordet. Och då och då bad jag min mamma att läsa ett litet stycke ur boken. Hon var verkligen öppen och ärlig i boken om sina känslor för mig. Redan i unga år var hon rak, ärlig och berättade allt”.

”Ibland var jag förstås orolig och rädd och förstod inte riktigt vad hon menade. Men en dag så klickade det bara, allt blev glasklart. Det var som en film som har några sorgliga delar i mitten, men med ett lyckligt slut. När jag fick vetskap om att mina föräldrar och syskon beslutat sig för att acceptera mig som jag är… Det var en otrolig känsla”. 

Se hans föreläsning i klippet nedan:

Dela på Facebook